Mitt namn är Gerd Söderlund och jag har
världens bästa jobb. Inte en dag har jag ångrat mitt yrkesval. Sedan hösten
1993 har jag undervisat språk får larsmoelever i årskurs 7-9. Min första
arbetsplats var Rådmans skola i Jakobstad och där undervisade jag finska. Den
skolan bytte namn till Larsmo högstadium under åren 1997-2001 och upphörde
sedan att existera i och med att Larsmo kommun bestämde sig för att bygga ett
eget nytt högstadium, Cronhjelmskolan, vilket stod inflyttningsklart hösten
2001. Där har jag jobbat sedan dess och inte bara undervisat finska, utan även
engelska och engelsk konversation. Till min utbildning är jag filosofie
magister från Åbo Akademi. Mitt huvudämne är engelska, finska har jag studerat
som biämne.
Det är drygt 25 år sedan jag var nyutbildad
språklärare. Det är länge sedan, men tiden går fort när man gör sådant man
trivs med, sägs det. När jag auskulterade fick vi lära oss om hur man effektivt
skulle utnyttja krittavlans potential får att på ett överskådligt sätt förmedla
informationen till eleverna. Tavelbehandling hette det visst. OH-apparaten var
även ett verktyg som, om man var finurlig, kunde väcka elevers intresse att
följa med undervisningen. Jag tyckte det var jättekul att klippa upp en
transparang (fast när jag auskulterade skulle man säga storbildsdia) med ord
skrivna på och ha det som ett pedagogiskt pussel för eleverna att komma och
lösa framme i klassen. Man kunde boka en TV-vagn med en VHS-apparat till, så
det gick att se på någon undervisningsfilm då och då. Problemet var bara vagnen
skulle delas mellan många lärare, så det gällde att boka den i tid. Så visst
fanns det en del möjligheter att variera undervisningen redan för 25 år sedan,
men det var mycket fokus på text- och övningsböcker och lektionerna var till
stor del lärarledda och eleverna hade rollen som åhörare.
Böcker för finsk- och engelskundervisningen
innehöll i början av min lärarkarriär inte alls lika mycket kommunikativa
övningar som idag. Datorer började dyka upp, men det var ingenting som användes
inom språkundervisningen förrän slutet av 1990-talet när man någon enstaka gång
bokade skolans datasal för att tillsammans med eleverna ”surfa på internet” och
lite komma ut i stora världen, speciellt vad gällde engelskundervisningen. Det här
innebar en helt ny möjlighet för språkundervisningen, men antalet datorer var
för begränsat för att man skulle använda detta i någon större grad i
undervisningsgrupperna.
Mitt klassrum fick en helt ny dimension för
ungefär 12 år sedan. Min rektor undrade nämligen om det fanns lärare på
Cronhjelmskolan som hade intresse av en ny sorts tavla, en SMART Board, i klassrummet.
”Vad är det för tavla?”, undrade jag, men nyfiken som jag är ville jag veta
mera om den möjligheten, så jag sa ”ja”. SMART Boarden innebar att mitt
språkklassrum blev interaktivt. Det blev möjligt att undervisa och lära sig på
ett helt nytt sätt. I stället för lärarcentrerade lektioner där eleverna satt
och lyssnade, läste och skrev, blev det lätt att variera lektionsaktiviteterna
och kollaborera.
Idag skulle jag inte vilja avstå från den
interaktiva undervisningen i mitt språkklassrum. Vi kör spelbaserade
lektionsaktiviteter, digitala formativa utvärderingar, och arbetar ibland via digitala
lärplattformar. Ibland jobbar hela klassen tillsammans vid tavlan, medan jag
vid andra tillfällen skickar ut de pedagogiska aktiviteterna från tavlan till
mobila enheter som Chromebooks, iPads eller smarttelefoner. Tänka sig, för 25
år sedan var mobiltelefoner både extremt sällsynta och stora, idag kan de vara
ett pedagogiskt verktyg i språkinlärningen. Ibland brainstormar vi kring ett
tema och tack vare den digitala hårdvaran och mjukvaran som vi har till
förfogande kan eleverna även här vara aktiva själva och skicka bidrag till
tavlan.
Vi kollaborerar en hel del i klassrummet idag,
både innanför skolan väggar och med andra elever ute i världen. Mina elever i
engelska har gjort grupparbeten med amerikanska skolor i Oregon, Illinois och
Pennsylvania. Att kunna arbeta på samma digitala arbetsytor i realtid trots att
det är tusentals kilometer mellan skolorna inspirerar verkligen både elever och
lärare!
Vi har idag längre lektionspass, 70 minuter,
än vad vi hade för 25 år sedan, när lektionerna var 45 minuter långa, men tack
vare att vi gör så mycket interaktivt tillsammans, får eleverna röra på sig en
hel del under lektionstid. Speciellt bra passar detta för elever med speciella
behov, men jag upplever att de flesta elever lär sig ännu bättre när de får
använda hela kroppen i sin inlärningsprocess. Idag individanpassas elevers
inlärning mycket mera än förr och det är bra tycker jag.
Internet har haft en mycket stor positiv
inverkan på elevernas kunskaper i engelska. Vi kan idag i klassrummet diskutera
mera på engelska än vad vi gjorde förr, därför att elever överlag har ett stort
ordförråd tack vare att de kommer så mycket i kontakt med engelskan på fritiden
via datorer och smarttelefoner.
Mycket har blivit bättre jämfört med hur det
var förr i språkklassrummen. Ny teknik ger oanade möjligheter, förutsatt att
tekniken används på rätt sätt och ger ett mervärde i undervisningen. Nya
läroplanen med de sju kompetenserna och ämnesövergripande undervisning ger
också nya möjligheter. T.ex. under nästa läsår startar ett nytt ämnesövergripande
tillvalsämne, Cooking and Baking in
English, i årskurs 9 i Cronhjelmskolan. Det ser jag mycket fram emot.
Egentligen är det väl så, att det bara är lärarnas egen fantasi som sätter
gränser för vad man kan göra i klassrummen idag?